Emil och Karl tog snickerboa till Amerika


En släktutredning kring Karl Andersson finns på Släktfrossan!

För hundra år sedan var träsnideri inget man brydde sig mycket om. I bygderna gick pojkar och gubbar om kring och täljde lite till mans, ett tidsfördriv med låga ambitioner som inte intresserade särskilt många. Till 1909 vill säga.
  Då upptäcks Döderhultarn och ingenting blir sig likt igen. Mer eller mindre över en natt inser tusentals snidare att de har något att erbjuda, plötsligt finns ett intresse för deras anspråkslösa syssla. De drömmer kanske inte om ära och berömmelse, men hoppas i alla fall kunna tjäna en hacka på sitt täljande.
  Fast några av dem har högre förväntningar. Två av de unga talanger som uppmärksammas är bondgrabbarna Nygårds Emil Jansson från Orsa och Karl Andersson från Hallstahammar. Båda två emigrerar, kanske i hopp om att bli Amerikas svar på Döderhultarn. Det blir de också, var och en på sitt sätt.

Karl Andersson föds i Berg utanför Hallstahammar. När Döderhultarn slår igenom är han 15 år och har snidat gubbar i halva sitt liv. Att han kan utveckla sin konstnärliga ådra är märkligt eftersom han är äldste sonen och alltså bör förväntas ta över gården. Men det gör han inte.
  Han upptäcks av Västeråsmålaren Gunnar Pers och får hos denne konstnärlig skolning. Den unge snidarens alster visas upp i Vestmanlands läns tidning, där målarens bror är chef. "Sådant tidsfördriv är bättre än kortspel och andra skrala nöjen", skriver tidningen när han första gången presenteras för läsekretsen.
  Karl fortsätter att skära gubbar medan han jobbar i skogen och sedan som byggnadssnickare. 1922 ordnar VLT en tävling som han vinner med gruppen "Begravning i finnbygden". Men det är på självaste julafton som hans stora chans dyker upp som ett oväntat paket.

Den lättsamma humortidningen Allt för alla - fylld med skämtteckningar, serier, följetonger, knep och knåp för hela familjen - utlyser i sitt julnummer en tävling i träsnideri. Tidningen hoppas hitta en ny döderhultare, men uppmanar deltagarna att inte försöka kopiera hans alster utan snida i sin egen stil.
  Ett par hundra snidare från hela landet skickar in gubbar av alla möjliga slag, mer eller mindre efterapningar. Fast tio tävlande prisas för att de har sin egen stil. Karl Andersson vinner med figuren "Andakt" och Nygårds Emil Jansson får andra pris.
  Döderhultarn är vid det här laget världsberömd och marknaden omättlig. En ung man med vass kniv, snärt i handleden och huvudet på skaft har hela världen för sina fötter. Både Jansson och Andersson emigrerar till Nordamerika.

I juni 1923 stiger Karl Andersson i land i New York, där han bosätter sig. Han är "en Swede, beslutsam att skapa ett namn för den Anderssonska triben", som han långt senare skriver i ett brev hem. Men det är svårt att få tag på lindträ till gubbarna och han flyttar till Jamestown i delstaten New Yorks utkant. Där uppmärksammas han genast.
  Karl börjar nu kalla sig för Carl Hallsthammar (med ett "a" för lite). En fin hyllning till hemorten - men samtidigt ett uselt artistnamn. Det måste vara komplett omöjligt för en amerikan att uttala eller stava rätt. Ändå håller han fast vid det livet ut.
  Även hemma i Sverige blir han omskriven. Tidningarna skriver att han "väckt fullkomlig sensation". Han deltar i flera utställningar varje år och vinner nästan alltid pris. 1927 flyttar har till Chicago och ror genast hem både förstapriset och museets pris på 500 dollar vid Svenska klubbens utställning.
  I början av 1930-talet står Carl Hallsthammar på höjden av sin karriär. Han gör en träfigur av Babe Ruth - den störste baseballspelaren genom tiderna - och överlämnar den personligen i samband med en större match. Westernhjälten Will Rogers är en av många andra kändisar som vill se sig själva i trä.
  I en konsttävling som ordnas i samband med olympiska spelen i Los Angeles 1932 belönas han med ett hedersomnämnande. Efter akademiska konststudier öppnar han 1934 sin egen ateljé, The Hallsthammar Academy, och börjar ge lektioner i träsnideri. Intresset är enormt, kunder och elever står i kö.

Nygårds Emil Jansson då? Ja, hans karriär tar helt andra vägar. Han tycks inte vara så intresserad av att bli känd som Karl Andersson. I alla fall får han inget omedelbart genombrott, utan det dröjer ett antal år.
  Redan som mycket ung följde Emil Jansson med sin far ut i skogen där han blev flink med kniven och visade sin talang för att snida gubbar. Det sägs att både Carl Milles och Anders Zorn ville ha honom som elev, men modern satte stopp eftersom Emil behövdes bättre hemma på gården.
  Däremot lär Karl Andersson ha varit Zornelev, en uppgift som finns i många artiklar och konstlexikon. Men sanningen är att Karl hittat på det själv. Den unge träsnidaren ljuger helt fräckt i hopp om att Zorns namn ska öppna dörrar för honom. Och det gör det.
  Emil Jansson i Orsa fortsätter att snida gubbar och skickar in ett antal figurer till tävlingen i Allt för alla. I samma veva emigrerar brodern Hans till Kanada. Emil beslutar att följa efter och i april 1924 slår han till. Under några år arbetar han med brordern först på sågverk och sedan i skogen. Det är vissa problem med kosthållet, grovt kött och fläsk, eftersom Emil är vegetarian! Han tvingas ställa om matsmältningssystemet för att överleva.
  Hela tiden fortsätter han att snida och när bröderna 1928 flyttar till Seattle i USA tar Emil jobb i en affär där han också får sälja sina gubbar. Året därpå far han till San Francisco för att pröva lyckan. Det går vägen.
  Emil Janel - som han nu kallar sig - får sitt stora genombrott 1932. Han deltar i en utställning och gör så stor succé att museet tvingas förlänga utställningen med tre veckor! Inbjudningar strömmar in från gallerier och museer i hela USA.

När det amerikanska träsnideriets historia skrivs räknas svensk- och norskättade snidare som de främsta. Man kan undra varför, både indianer och tidigare emigranter karvade i trä. Men skandinaverna har en specialitet: de gör roliga figurer. Det är inte nyttan som står i centrum, utan att underhålla.
  Kluriga gubbar och lustiga gummor från fattighus och kojor är något helt nytt i Amerika. Konsten kommer över med de stora emigrantströmmarna i slutet av 1800-talet, men det är först efter Döderhultarns internationella genombrott som det riktigt lossnar. På 1920-talet är amerikanerna redo för trägubbarna.
  Emil Jansson och Karl Andersson blir alltså berömda i var sin ände av USA. Men det är dåliga tider - depressionen är ännu inte över - och ingen av dem kan försörja sig på snideri, trots all uppmärksamhet. Carl Hallsthammar gör skulpturer och reliefer för utsmyckning av byggnader i Chicago, en del av president Roosevelts program New Deal. Emil Janel jobbar ett tag i Hollywood, där han precis som landsmannen får snida kändisars porträtt. Men för att klara försörjningen lägger han också järnväg, gräver guld och bygger fartyg.

Efter kriget tar deras karriärer helt skilda vägar. Emil Janel får en permanent utställning hos galleristen Frank Maxwell och hans berömmelse bara växer. Till slut kan han faktiskt försörja sig som träsnidare.
  Carl Hallsthammar blir däremot alltmer industriell formgivare, till att börja med åt skivbolaget RCA. Bland annat gör han 1947 skulpturer av den lilla hunden framför grammofontratten, "Husbondens röst", som fyller 50 år. Från mitten av 1960-talet arbetar han främst åt leksaksindustrin. Hans uppgift är att snida förlagor till figurer som sedan gjuts i plast i Korea eller Hongkong.
  I slutet av årtiondet flyttar Carl Hallsthammar till Los Angeles, där alla hans fyra barn bor. På hösten 1975 blir han överfallen och nedslagen, men glömmer att han är över 80 år och kämpar emot. Han får ena armen bruten och mister synen på ena ögat och hörseln på ett öra. Carl Hallsthammar hämtar sig aldrig riktigt och i början av 1977 dör han i en hjärtinfarkt.
  Märkligt nog händer samma sak Emil Janel. Han blir nedslagen på en gata i San Francisco och återhämtar sig inte utan avlider av sviterna 1981.
  Carl Hallsthammars berömmelse blev kort och intensiv, han är i dag helt bortglömd både i Sverige och USA. Emil Janel tog mer tid på sig, men byggde upp ett gediget rykte och räknas nu som en av Amerikas allra vassaste träskulptörer. Hans figurer säljs där för tiotusentals dollar.
  I Sverige har träsnideri låg status och i stort sett bara Döderhultarns gubbar räknas som konst. Ett mycket litet fåtal av dagens snidare kan leva på sin verksamhet.

Mats Karlsson

Data:
Karl Andersson föds 13 juni 1894 på Tibble gård i Bergs socken utanför Hallstahammar. Emigrerar i juni 1923 till Amerika och tar sig namnet Carl Hallsthammar. Från 1927 bor han i Chicago där han grundar en skola för träsnidare. Flyttar i slutet av 1960-talet till Los Angeles, där han dör 12 februari 1977.

En större utredning av Karl Anderssons genealogi hittar du på Släktfrossan!

Nygårds Emil Jansson föds 21 september 1897 i Hansjö by, Orsa. Han emigrerar våren 1924 till Kanada och arbetar som skogshuggare. Flyttar 1929 till San Francisco och blir känd som träsnidare under namnet Emil Janel. Får 1932 en permanent utställning på Maxwell Galleries, "The Janel Room". Han avlider den 14 maj 1981.

Andra svensk-amerikanska snidare:
Charles Haag (f 1867, till Amerika 1903)
Oscar Sjögren (f 1883, till Kanada 1923)
Carl Johan Trygg (f 1887, till Kanada 1929)
  Även sönerna Carl Olof, Nils och Lars Trygg snidade.
Herman Rosell (f 1893, bosatt i Sverige, stor i USA)

Pristagare i Allt för allas tävling 1922:
1:a pris Karl Andersson i Hallstahammar (75 kr)
2:a pris Nygårds Emil Jansson i Orsa (50 kr)
3:e pris V Sjöholm i Höganäs, Albin Andersson i Mariefred, Frans Larsson i Slussen (Bohuslän), Otto Jan i Fågelöv och A G Jansson i Lörstrand (10 kr)
Extra pris: Milton Nilsson i Edsbyn, C A Rolander i Värnamo och signaturen Wick (25 kr)

Känner du till någon av dessa snidare? Skicka ett mail!

Sidan uppdaterad 11.4 2006 © Mats Karlsson